En gång var jag älskad, älskad till bitar av någon jag trodde att jag älskade tillbaka.
Under de 10 månaderna han älskade och jag log tillbaka så sved det inombords.
Det sved i det stora hålet jag bär med mej inombords varje dag.
Jag trodde att en kille kunde fylla det, jag trodde att kärlek kunde fylla det.
Killen och kärlek gjorde det värre.
Varje dag fick jag kämpa med att hålla mej normal, kontrollera mej själv.
Jag var kvävd, inlåst och även om jag var i ett rum fyllt av människor så kände jag med fortfarande ensam.
Jag kände att jag inte kunde göra det jag ville, för vad skulle han tycka om det?
Jag visste inte hur jag skulle möta detta, så jag började behandla honom fel.
Och han fick nog, det tog slut.
Nu sitter jag här, gladare än någonsin.
För jag har insett, att även han behandlade mej fel.
Vi var inte rätta för varandra.

Och hålet inombord då? Det är kvar, men mycket mycket mindre.
Alla har sina dåliga dagar, men jag har mina vänner som fyller det.
Kärlek är ingenting jag behöver stressa med, jag har mina vänner.